Nu har det ordnat sig med pengar från CSN och skolböcker. Tadera är väl ett bra ställe ändå..?
Köpte kursmateriell till medicinsk grundkurs, trodde att det skulle ta ett bra tag innan jag fick boken. Väntade en eller två dagar, sen låg den så fint där i brevlådan. Så jag ska rekommendera Tokiga_Trixie som en bra säljare! Underbart trevlig var hon också.
Men från det ena till det andra...
Blir man inte lite trött på folk som bloggar, som sitter och tror att dom är för mer än alla andra när dom skriver?! Det är ju självklart att man kan dela med sig av livserfarenheter och dylikt, men sitta och tro att man är någon slags guru (för er som inte vet vad "guru" är - den ärevördiga, den som skingrar mörkret, man kan också säga lärare) det kan jag inte riktigt förstå vitsen med. Jag kan inte säga att jag blir irriterad, men jag blir lätt road och man känner att man tycker synd om personen ifråga för att denna sitter och klappar sig själv i ryggen och spyr upp komplimanger om sig själv.
Men det kan ju också vara det som är meningen..? Att lästaren ska tycka synd om en? Eller att man ska bli road?
Ni får absolut inte missförstå mig nu, kära vänner. För mig är det viktigt att berömma sig själv och tycka att man är bäst i världen. Men att sitta och berätta det för hela världen är en helt annan sak. Då kan man ju börja undra om man verkligen är så nöjd med sig själv ändå?
Så här kommer lite saker som jag är kass på, för att väga upp allt som skrivs på allas våra kära bloggar...
Jag har ett jäkla temperament och är lätt retlig, jag har en dålig karaktär vad det gäller godis och träning. Jag vänder oftast ilska inåt och mot nära personer i mitt liv, istället för att säga rätt ut när jag tycker att jag blir orättvist behandlad. Det finns mycket mer att hämta av mina mörka hemligheter...
Men trots detta har jag utvecklats till en stark människa, har tänkt att utvecklats mer där till och vet om att jag inte är färdig än på långa vägar!
Dom saker jag är bäst på vill jag hålla för mig själv och istället för att berätta om dom ska jag ge mina kära vänner, pojkvän och familj erfarenheten om vad som gör mig till den människa jag är. Dom ska inte behöva märka det, det viktigaste är att jag känner att jag gör allt för att få mina medmänniskor att må bra och att dom känner sig älskade.
Det dom ska märka är saknaden om jag skulle försvinna. Det är då människor runt om kan börja tycka att "Den där Vicky var inte så dum ändå". Vid det tillfället så kan jag inte skryta och tycka att jag är bättre än någon annan, då ska jag bara ligga i min grav och lyssna på när lovord, till mig, sägs med någon annans röst. Någon jag älskar.
Allt har en baksida.
So long fuckers!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar